nu sitter jag här i sängen efter en orolig natt med otroligt lite sömn, massor av tårar och ångest.
jag vill bara försvinna under jordens yta, bara ett litet tag så jag slipper det här.
många av mina vänner förstår inte varför jag inte lämnar dig, säger att jag är värd någon bättre men jag vill inte ha någon annan du är den enda som finns i mitt hjärta, det är så jobbigt när dom säger så, men visst har dom rätt, i vissa stunder vill jag lämna dig, men så inser jag hur underbar du är älskling. ingen kan mäta sig med dig.
men just nu känns det som det är ett stort svart hål mellan oss, du svarar varken på sms eller när jag ringer, ringde till och med hem till dig i går och din mamma skulle be dig ringa mig, men inte gör du det då heller. jag tror aldrig jag har grinat så mycket över någon annan kille, aldrig !
jag vet inte om jag grinar för att jag är rädd att förlora dig ?
om jag grinar för att du har sårat mig så mycket ?
eller om jag grinar för att jag inser hur mycket jag älskar dig och förstår igentligen inte vad vi bråkar om.
jag kan faktist inte svara på det.
jag måste tillängna lite av min text till josephine som jag tyckte skrev ett så sant och ärligt inlägg den sjunde oktober
det måste vart det bästa jag läst på länge...
nu måste jag kila till bussen.  

so long- emelie